‘Planerat åldrande’, eller ‘planned obsolescence’ som är den engelska termen, är en princip inom ekonomi och industridesign. Den går ut på att produkter ska tillverkas med en viss hållbarhet. Syftet är att bibehålla ekonomisk tillväxt genom att uppmuntra konsumenterna att köpa nya produkter när de gamla inte längre håller.
Planerat åldrande är i mångt och mycket en negativ term, särskilt nu när våra konsumtionsmönster bidrar till en negativ miljöutveckling. Om du hör till dem som i framtiden vill vara med och utveckla hållbara produkter behöver du en bra utbildning. Att utbilda sig är dock en stor utmaning och vissa studieperioder är mer utmanande än andra. I de lägena kan det förstås kännas bra att få hjälp av någon som gått igenom samma utmaningar som dig. Hos MyAcademy kan du anlita en studiecoach från ett ledande universitet. Han eller hon kan sedan erbjuda dig personlig läxhjälp som hjälper dig att uppnå dina mål.
Rötterna i 1930-talets ekonomiska kris
Historien bakom planerat åldrande börjar på 1920-talet. Det var då som amerikanska biltillverkare började oroa sig för att de hade mättat marknaden. Man hade fram till dess tillverkat bilar av hög kvalitet med målsättningen att de skulle hålla så länge som möjligt. Biltillverkarna ville undvika att försäljningen planade ut och började fundera över lösningar på detta. Alfred P. Sloan Jr. som var chef över General Motors föreslog att de skulle införa årliga designförändringar som uppmuntrade bilägare att köpa nya bildelar. Det var dock inte riktigt samma sak som planerat åldrande. Det var en term som blev ett uttalat faktum i sviterna efter börskraschen 1929.
Den man som brukar anses vara den som myntade uttrycket planned obsolescence är Bernard London. Han föreslog 1932 att industrin kunde börja bygga produkter med begränsad hållbarhet som en åtgärd för att få igång den haltande världsekonomin. Londons idé gick dock såpass långt som till att USA:s regering, för att få igång konsumtionen, skulle lagstifta om att produkter tillverkades med planerat åldrande. Så blev det dock inte och det skulle dröja ytterligare några decennier innan termen blev allmänt känd inom det industriella.
Det var en amerikansk industridesigner vid namn Brooks Stevens som skulle popularisera planerat åldrande. Det var i samband med att Stevens höll ett föredrag på en reklamkonferens 1954 som han myntade och definierade planerat åldrande. Enligt honom innebär planerat åldrande (parafraserat) att till konsumenten förmedla en önskan att vilja äga någonting som är lite nyare och lite bättre, lite mer snart än vad som egentligen är nödvändigt.
Idag är planerat åldrande en ofta använd strategi. Fungerar bäst gör den dock i de fall då tillverkaren vet att konsumenten troligtvis kommer att köpa en ersättningsprodukt från samma tillverkare. Det är därför viktigt att para planerat åldrande med en tydlig och attraktiv varumärkesidentitet, Apple är en bra representant för strategin.